Jag kände mig som is. Hela kroppen kändes totalt iskall och jag kunde knapp röra mig. Min blick hade fastnat på Louis som hade ett äckligt flin på sina läppar, ett flin som visar att han äntligen fått sin efterlängtade hämnd. Han hade lyckats ta bort något som faktiskt betydde otroligt mycket för mig, jag såg fram emot att bli pappa även om jag troligen hade blivit den värsta pappan som någonsin existerat. Jag ville röra mig mot honom, slå till honom, få honom att lida - döda honom. Men jag kunde inte, jag var fastfrusen och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag skulle aldrig kunna döda Louis hur mycket jag än vill det just nu, han är fortfarande min bästa vän som stått ut med mig i vått och torrt och ärligt talat har jag förtjänat den här smärtan, han kände samma sak för Julia. 

 

"You look a bit pale, getting sick mate?", retas han men jag rör mig fortfarande inte ur fläcken.

 

Louis kollar nöjt på mig, ser hur svag han fått mig. Han skrockar tyst för sig själv samtidigt som han rör sig mot sitt rum och försvinner i någon sekund innan han återvänder med sprutorna från byrålådan jag såg igår.

 

"These are the shit I used on her.", säger han med ett tyst skratt. "Remember how you got them and gave them to me? Telling me to use them on every girl you got pregnant? I only did what you said."

 

Jag blinkar hårt, vill inte höra mer. Jag vet att han säger sanningen, jag ville inte bli pappa men med Gemma är det annorlunda och han vet det, han är bara ett jävla svin som gör det här för hämnd trots att han övertygande sagt att han var över Julia efter han träffat Ariah.

 

"YOU FUCKING DICK YOU KNEW I DIDN'T WANT THEM USED ON GEMMA!", ryter en röst och de tar några sekunder för min hjärna att sätta ihop att det var jag som yttrat kommentaren.

 

 "Are you broken too? Are you feeling the pain I felt?", väser han tyst och biter ihop hårt.

 

"Yes Louis, you fucking got to me.", mumlar Harry och jag håller inne mina tårar.

 

"It fucking hurts, now you know that!", ryter Louis och jag hör fotsteg lämna rummet.

 

Eftersom jag hör någon resa sig från golvet så antar jag att det var Louis som lämnat rummet men snart är fotstegen tillbaka, dock är rösten till personen som kommit in i rummet inte Louis röst.

"He really got to you with that shit?", hör jag Zayns röst fråga och Harry skrockar.

"You really think so? Not really but it was for the best that he thinks he broke me so he can stop trying, it's annoying as fuck.", muttrar Harry och jag gapar av förvånan.

"Really?", skrockr Zayn. "I really thought you got hurt by not getting the baby."

 

"Fuck that shit, I don't have time for a fucking baby, I would have killed it myself if he didn't do it."

 

Jag tar in order som just lämnat Harrys läppar och låter de smälta in i hjärnan. Harry var ett monster och jag trodde faktiskt att han börjat förändras för min skull. Jag trodde han var glad och lycklig över att bli pappa, men egentligen... Hur dum kan jag vara? Hur hade det gått? Inte så att han hade slutat med sitt förbannade och farliga liv för att en tjej han kidnappat blivit med barn. Jag känner hur hela jag börjar koka av ilska, av hat, hur jag kunde vara så korkad! Även av sorg över att mitt barn inte kommer att bli fött, fyfan. 

"HARRY FUCKING STYLES!", skriker jag så högt jag kan samtidigt som jag rusar ner för trappan och ställer mig framför honom. 

 

Han kollar förvånat och chockat på mig, en aning tillbakatagen av min ilska i rösten och bestämda steg, ingen aning om att jag lyssnat på hela deras konversation. 

 

"What's the matter babe?", frågar han och höjer på sina ögonbryn. "Go back to sleep."

 

"When were you going to tell me?", ryter jag och han höjer yttligare på sina ögonbryn.

 

"Tell you what?"

 

"That you don't give a fucking shit about me! That the baby is dead! That you're happy about it being dead!", säger jag fort utan att släppa blicken från honom.

 

"Calm down...", mumlar han och jag skrattar hysteriskt, jag är nog på väg att bli galen på riktigt.

 

"CALM DOWN?!  YOU WANT ME TO CALM DOWN?!", ryter jag. "You know what's funny? That I almost fell for your lies about liking me and being happy about being a dad!"

 

"Well you should have known better.", säger han simpelt och jag förlorar kontrollen.

 

Jag lyfter min hand och slår till han hårt på hans högra kind och knäar honom mellan benen innan jag rusar för det. Jag smäller upp dörren och rusar utomhus, förbi bilarna och ut i den stora skogen som låg nära gömstället killarna valt. Jag hör Harry skrika en massa saker samtidigt som flera fotsteg rör sig mot min riktining.

 

"GEMMA GET BACK HERE!", ryter Harry då han börjar närma sig, jag är förvånad hur snabbt han kom upp igen från sparken men jag tänker inte direkt stanna och fråga.

"LEAVE ME ALONE!", skriker jag ut i tomma luften samtidigt som mina fötter fortsätter röra på sig. 

 

"I WARN YOU GEMMA!", väser han och jag hör hur fotstegen kommer allt närmare och närmare.

"I DON'T WANT YOU HARRY, GET AWAY FROM ME!", ryter jag innan jag snubblar på en rot som sticker upp från marken och slår huvudet i en sten när min kropp nuddar marken och allt blir svart.

 

 

"Gosh she is fast.", säger Zayn andfått.

 

Jag nickar samtidigt som jag plockar upp hennes utslagna kropp från marken. Jag trodde faktiskt att det skulle göra mer ont att höra vad Louis sa men ju mer han babblade ju mer insåg jag vilket misstag det var att ens tro att jag skulle bli en bra pappa, att bebis var borta var lika bra men jag ville inte att Gemma skulle få reda på det på sättet hon fick reda på det, jag hade berättat det på ett annat sätt. Det är sjukt hur snabbt man faktiskt kan ändra på en åsikt om något som en bebis. Ena sekunden var jag sårad och krossad över förlusten men nu är jag glad över att Louis gjorde som han gjorde.

"Stupid girl thought she could run.", muttrar jag samtidigt som jag börjar röra mig tillbaka mot huset med Niall och Zayn tågandes efter mig.

 

"What are you gonna do with her Harry?", frågar Niall försiktigt och jag flinar smått.

 

"Something I should have done from the start.", väser jag tyst.