1 månad hade gått.

 

1 hel månad.

 

Under hela denna månaden så hade jag levt i rädsla, rädsla av att någon av gänget skulle knacka på dörren och hämta mig.

 

Jag hade stannat inne på mitt rum, Jake hade försökt övertala mig att komma ut ett x antal gånger men utan succe, jag var som en zombie - jag levde men samtidigt var jag död. Jag orkade inte leva såhär, jag orkar inte leva rädsla för en som egentligen inte förtjänade min rädsla och uppmärksamhet. Jag förstår fortfarande inte varför han valde att ta mig av alla, varför var han så desperat över att få mig? Han kände mig inte så att säga att det är för han älskar mig är bara ren och klar bullshit.

 

Den senaste månaden hade jag funderat på hur mitt liv skulle varit om jag stannat har i Canada och börjat på college här? Hade jag haft många vänner? Hade jag haft en pojkvän? Hur hade det varit?

Det värsta med den här månaden var att jag visste att Harry visste vart jag var - men han hade ännu inte kommit. Han ville att jag skulle bli allt räddare och räddare så jag skulle vara skräckslagen när han väl kom hit, han ville att jag skulle vara så rädd att jag rent av skulle vara hans slav när han hittade mig. 

Jag blunar hårt och tar ett djupt andetag, jag kommer bli okej. Wow, jag kan inte ens övertala mig själv att det kommer bli okej. Varför hade Harry valt mig? Varför kunde han inte plåga någon annan. Jävla idiot. Jag hatade honom, jag hatade honom med varenda ben, muskel och nerv i kroppen. Mitt hat brann för honom. 

 

"Gemma, you have a visitor.", säger Jake och jag dras ut från mina tankar.

 

"W-w-what?", stammar jag och sätter mig upp. 

Nu händer det, nu kommer allt gå åt helvete, Harry är här.

 

"I said you have a visitor.", upprepar Jake och jag biter tag i läppen.

 

Lätta knackningar hörs på min dörr och jag andas ut när jag inser vem det är. Dörren öppnas sakta och Perries blonda hår börjar synas och snart hennes ansikte, dock inte lika perfekt som jag minns det men det är eftersom hon klarat sig bra nog när vi flydde och nu är det fullt med blåmärken, jag suckar, jag börjar sorgligt nog bli van med att se hennes ansikte med småsår och blåmärken. 

"Perrie? What are you doing here?", utbrister jag och reser mig upp.

 

"How are you? Are the baby okey?", frågar hon tyst och jag nickar.

 

Att jag är gravid har börjat märkas eftersom min mage växt en aning.

"He is coming.", viskar hon och jag spärrar upp ögonen.

"What did you say..?", frågar jag tyst.

 

"He is on his way, he's been tracking you the past month because the adress was wrong, he is so angry..."

 

"What? No the adress is right?"

 

"No Gemma, it's wrong and he is so pissed at you for lying."

 

Jag tar frustrerat tag i mitt hår och får lust att skrika.

 

"PERRIE IS SHE HERE?!", hörs en röst från dörren - Harry.

 

"Hey who are you?!", utbrister Jake förtvivlat.

 

"Get away from me.", hör jag Harry väsa innan en duns hörs.

 

Jag jämrar mig, skadade han Jake? 

 

"Perrie?!", ryter han.

 

Jag kollar på henne och vädjar henne att inte säga något men det är för sent.

 

"Yes Harry, she's in here!", ropar hon till Harry och snart smälls dörren upp.

 

"Good girl Perrie.", ler han och hon besvarar leendet och hans blick möter min. "There you are, love."

 

"Don't call me that.", väser jag och han höjer på ögonbrynen.

 

"I think I call you what I want, now come with us.", väser han mellan sina tänker och spänner sina knytnävar.

 

"No.", protesterar jag.

 

"Gem, are you okey?", frågar Jake oroligt och jag ser att han dykt upp i dörröppningen.

 

"Yes she is okey now get lost!", ryter Harry och Jake skakar på huvudet.

 

"You get lost!", skriker han och Harry blir en aning avtagen av Jakes reaktion, han är inte van med att folk säger emot honom.

 

"Jake I can handle this.", säger jag och han lämnar motvilligt rummet efter några protester.

 

"Now can we please go!", stönar Harry frusterat.

"I don't want to."

 

"You're so damn stubborn, damn I ha-...", han avbryter sig och hans ilska i ögonen mjuknar till.

 

"What's the matter Harry?", frågar Perrie försiktigt.

 

"Are you..?", viskar han och går fram till mig och böjer sig ner och stryker mig över magen, "Are you pregnant..?"

 

"Y-y-yeah..", stammar jag.

 

Hejdå Perrie, hejdå Jake, hejdå alla som jag stött på i mitt liv, nu är det slut, han fick reda på det, nu är det dags att bli dödad, förlåt icke könsbestämda bebis för att jag lät det här hända dig, du hinner inte ens komma ut inna du får lida.

"Why didn't you tell me?", viskar han och jag möter hans blick.

 

Hans gröna ögon är nu mjuka och.. kärleksfulla..?

 

"I thought you'd kill me.", viskar jag ärligt och han reser sig upp.

 

"I'd never kill you, I love you.", säger han och jag biter mig i läppen.

 

"Then go.", mumlar jag.

 

"No, now lets leave.", säger han och jag suckar.

 

"No Harry."

 

"Fuck don't start again!", väser han och plockar upp mig och placerar mig över hans axel.

 

"Sorry babe, it's for the best that you're with us.", suckar Perrie och jag ger henne en argsint bick för att hon föräder mig.

 

"Gemma? What the fuck? Where are you going?", utbrister Jake och jag stönar irriterat.

 

"I don't even know, I'll call you!", skriker jag samtidigt som Harry smäller igen dörren.

 

Han placerar mig försiktigt i baksätet och Perrie slår sig ner bredvid mig.

 

Nu är frågan varför rent av frivilligt följer med Harry och svaret är enkelt:

 

1. Jag tänker inte låta han skada mig medans jag är gravid och skada barnet

2. Jag tänker absolut inte låta Perrie vara där ensam, vem vet vad de skulle kunna göra under den tiden?

 

Jag suckar och lutar mig mot fönstret och ser hur vi lämnar uppfarten till höghuset Jake har sin lägenhet i.

 

"Why are you so desperate to have me around Harry?", frågar jag efter ett tag.

 

"What?", väser han försiktigt.

 

"Why do you need to have me around? I don't get it, why me?", fortsätter jag.

 

"Don't push it Gem.", viskar Perrie men jag ignorerar henne.

 

"Because you know to much about me and the boys.", ljuger han.

 

"Right, now tell me the truth.", pressar jag.

 

"Fuck can you shut up already?", väser han och jag skrattar nästan.

 

"You're so fake, you know that?", flinar jag.

 

Harry svarar inte och jag känner ingen anledning att fortsätta, han kommer antingen inte svara eller skrika eller slå mig, om han faktiskt inte skulle säga sanningen men vad är chanserna i det? Han kör upp bilen på parkeringen till flygplatsen och hoppar ut. Han öppnar dörren för mig och Perrie och tar tag i båda våra händer som resulterar att ingen av oss kan fly, även om Perrie ser ut att vilja vara med honom.

 

 "Where are we going?", frågar jag samtidigt som Harry släpar in oss i flygplatsen.

 

"Where do you think we're going? L.A of course.", muttrar Harry och betalar för 3 biljetter till ett flyg som lyfter om 20 minuter.

 

"Wont we need passports?", frågar jag och skakar på huvudet.

 

"Nope, now shut it.", väser han och går mot gaten.

 

"I don't have any clothes with me.", protesterar jag och han himlar med ögonen.

 

"Borrow from Perrie then we'll buy some together."

 

Perrie ler svagt och kliar sin arm nervöst samtidigt som vi stiger på planet.

 

"So, anything new while I was gone?", frågar jag med en harkling och Perrie kollar på mig med oroliga ögon men säger inget.

 

"Well?", pressar jag och hon biter sig nervöst i läppen.

 

"Well Louis and Niall got new girls to the house.", säger hon tyst.

 

"Oh really? What are they like?", frågar jag och tvingar fram ett svagt leende.

 

"Well there is this red-head namned Jade and she is a total bitch!", fnyser Perrie och jag skrattar.

 

"Why?", frågar jag med ett flin.

 

"First of all that red hair color she had is so fake, you can see it from miles away! And second she is so slutty and rude! And she is so horny, like you can hear her and Niall bang 24/7, it's disgusting! I bet Niall got som serious STDs down there.", säger hon med ett äcklat ansiktsuttryck och jag skrattar.

 

"And what about Louis girl?", frågar jag när jag äntligen slutat skratta.

 

"Oh uhm...", viskar hon och all glädje inom henne försvinner.

 

"whats wrong Perrie? Who is it?", frågar jag oroligt.

 

"It's... It's Ariah...", viskar hon och jag spärrar upp ögonen.

 

~~~~~~~~~~

 

Är hyfsat missnöjd med det här kapitlet, förlåt men orkade inte skriva om det, skrev det på mobilen så förlåt för stavfel.. :)

 

 12 kommentarer för nästa! <3