Jag öppnar dörren till lägenheten och kliver in och stänger dörren försiktigt efter mig.

 

"Hello?", frågar jag för att kolla om någon är hemma.

 

"Gemma?! Is that you?!", hör jag Ariah nästan jubla samtidigt som hon kommer springande in i hallen.

 

"Oh fuck Gemma I was so worried!", säger hon och drar in mig i en hård kram, vilket jag behövde efter allt jag gått igenom de senaste 24 timmarna, "did he hurt you?"

 

Jag öppnar munnen för att svara men hinner inte förens hon fortsätter prata.

 

"Oh my god, he did! Your cheek! That bruise is huge!", utbrister hon och kramar om mig igen.

 

"Calm down Ariah, I'm fine.", suckar jag men fortsätter hålla om henne.

 

Det hade bara varit 1 dygn med det kändes som det gått år sen jag senaste hade en sån här skön kram, bara en kram, inget obehag alls.

 

"You need to tell me everything Gemma, what happened?", säger hon och drar mig till soffan och vi båda slår oss ner, "if you think you can do it.."

 

"Sure, uhm..", suckar jag och biter tag i läppen, "well he... I was going to take a shortcut through an alley and..", redan där blir jag avbruten.

 

"Oh darn it Gemma, what did I say about alleys?", mumlar hon och jag höjer på ögonbrynen, "sorry keep going."

 

"Thanks.", flinar jag svagt och fortsätter, "well he found where I lived after the meeting in the alley and he came here and Madison and Alison let him in and he forced me to go out on a date and stay the night.."

 

"But what about the bruise, Gems..?", viskar hon och jag låter blicken falla till marken.

"I tried to run...", viskar jag och känner hur ögonen börjar fyllas av tårar, "and he hit me.. hard... Oh Ariah I was so scared, and he took my phone..."

 

Jag känner hur tårarna börjar rinna och hon drar in mig i en hård kram.

 

"Ariah I screwed up so hard..", snyftar jag mot hennes axel och hon stryker mig över ryggen.

 

"No you didn't sweety, how could you know? They're just smart...", suckar hon, "everything is my fault, I shouldn't have let you left early that night on the club.."

 

"No Ariah that's not the problem, he told me to be outside the school 20 minutes ago and I'm here, he said if I didn't show up he would punish me 10 times worse than he would if I was there...", viskar jag och möter hennes blick, "but I couldn't go, I can't go back..."

 

~

 

Jag vet inte varför men Harry hade inte kommit till lägenheten igår kväll, men jag klagade inte, kanske hade han faktiskt äntligen insett att jag inte ville ha något med honom att göra.

 

Ariah hade övertalat mig att gå till skolan för att Harry skulle troligen vara ute och göra sina "affärer" som han hade gjort igår vilket hade gjort att han låtit mig åka hem över dagen. 

 

Jag drog mina fötter mot skolan, oro i varje steg jag tog och andades ut lättat när jag kom in i skolbyggnaden utan att ha sett en skymt av Harry. Jag kollade på schemat och såg att jag hade biologi, så jag öppnade mitt skåp och plockade ut mina böcker och beger mig till klassrummet. Jag spanar efter en ledig plats och märker en långt bak bredvid en blond kille och jag går mot platsen.

 

"Excuse me, can I sit here?", frågar jag med ett litet leende och han nickar.

 

"Sure, take a seat.", ler han och jag sätter mig ner och placerar böckerna på bänken framför mig.

 

Jag låter min hand gå mot min jeansficka för att ringa Ariah och be om sällskap när jag minns att Harry tog den.

 

"Shit.", svär jag lågt för mig själv men pojken uppfattade det.

 

"What's the matter..?", frågar han och möter min blick.

 

"My phone got stolen the other day and I really need to call my friend.", suckar jag.

 

"Oh you can borrow mine.", ler han och sträcker fram sin iphone.

 

"Really.. Uhm..", pinsamheten uppstod när jag kom på att jag inte ens visste hans namn.

 

"Lucas, and yes, really.", säger han med ett leende och placerar mobilen i min hand.

 

"Thanks, I'm Gemma by the way.", ler jag och slår in Ariah nummer.

 

"Hello, who is this?", frågar Ariah eftersom numret är okänt från Lucas mobil.

 

"Hey Ariah, it's me, remeber I don't have a phone..?"

 

"Oh yeah, sorry."

 

"When will you pick me up from school?"

 

"Oh geez, sorry Gem, I totally forget that, me and Madison are going to the library this afternoon.."

 

"Really Ariah? You know I don't dare to walk alone, I felt like I was gonna die in every step I took this morning!"

 

"Sorry, but just wait there for a couple of hours or find someone else to walk you home, I gotta go, bye love!"

 

"Bye.", muttrar jag och lägger mig.

 

"Thanks by the way.", säger jag och ler lite samtidigt som jag ger Lucas tillbaka hans mobil.

 

Jag gömmer mitt ansikte i mina handflator och stönar tyst, jag vågar inte gå själv... Jag kommer börja gråta på vägen även om inget händer...

 

"I don't wana be rude but I heard you need a walk home and if you want to I can follow you home.", säger han och ler.

 

"Sure! If it not that much of a problem.", ler jag stort och han skakar på huvudet.

 

"No problems at all.", ler han och jag ler ett tacksamt leende.

 

~

 

Lucas och jag möter upp vid skolans ingång där vi tar sällskap hem.

 

"It strange I haven't seen your pretty face around school before.", säger han och ler.

 

Jag ska precis svara när jag ser Louis och Zayn komma emot oss längre ner på gatan. Paniken slår till mig i bröstet och jag kollar ner i marken, kanske känner de inte igen mig om de inte ser mitt ansikte. Det gick bättre än jag trodde, de gick bara förbi mig. Jag kollar upp för att lättat kolla på Lucas men han är borta, förtvivlat vänder jag mig om för att få se Louis och Zayn släpa iväg honom in i en gränd och paniken slår hårdare i bröstet.