Jag vaknar upp i ett ljust rum, solen från fönstret bränner i mina ögon vilket bländar mig en aning så jag har svårt att se vart jag är. Hela min kropp värker av smärta och det smakar blod i munnen, allt kändes åt helvete, jag orkade ingenting. När mina ögon vant sig vid ljuset så ser jag att jag, tyvärr, återigen befinner mig i Harrys rum, jag borde anat att det var hit jag skulle hamna när jag blev medvetslös och han rent av kunde göra vad han ville med mig.

 

Jag rycker till en aning när jag märker att Perrie sitter på sängkanten och ler svagt mot mig.

 

"Morning.", ler hon försiktigt och jag kollar på henne och besvarar försiktigt leendet.

 

"What time is it?", mumlar jag.

 

"3:15pm, I'm not really allowed to be in here but I had to check if you were okey...", säger hon och jag skakar på huvudet.

 

"Perrie get out.. I don't want to get you in any more trouble..", muttrar jag och börjar resa mig upp.

"No no, rest Gemma!", protestarar hon och puttar mig försiktigt och varsamt tillbaka ner i liggande ställning.

"Hey listen, you either help me out of this bed or watch me in pain as I do it myself.", mumlar jag vilket gör att ett svagt leende dyker upp på hennes glänsande läppar.

 

Hon tar en arm bakom min rygg och puttar försiktigt upp mig i sittande ställning och jag stönar av smärta. Hon hjälper mig upp så jag står och jag börjar halta mot dörren med Perrie som stöd. 

 

"Hey what are you two doing?", spottar Harry som dykt upp i dörren.

"She is helping me out of that damn bed of yours.", väser jag och han skakar på huvudet.

 

"You need to rest Gemma.", säger han och tar tag i min midja.

 

"No I aint staying in that bed the whole fucking day.", tjuter jag och han himlar med ögonen.

 

"Don't yell at me Gemma.", muttrar han och tar bort Perries stöd och ersätter det med sitt eget. 

"Perrie - out.", beordrar han och hon gör lydigt som han säger.

 

Harry hjälper mig ner för trappan ut till vardagsrummet där Louis och Niall sitter och stirrar på mig med öppna munnar. Han placerar mig på soffan och jag kollar på Louis och Niall, det ser ut som de har sett ett spöke.

"What?", väser jag men de svarar inte, "answer me?"

 

"They don't believe you're out of bed after what I did to you.", flinar Harry och sätter sig bredvid mig.

 

"Well I'm not staying in that bed all day.", erkänner jag och låter min blick gå runt rummet.

 

Jag möter Nialls blick som kollar en aning oroligt på mig, men varför? Felicia hade berättat att han slått henne när hon gjort fel så varför var han så orolig över att Harry misshandlat mig, han hade gjort samma sak mot Felicia. 

 

"Can I talk to you alone for a moment?" , frågar Harry och Nialls blick går till Harry.

 

Nialls blick mot Harry ser en aning misstänksam ut så jag biter mig i läppen.

 

"I dunno.", säger jag efter ett tag och han suckar.

 

"Please? I promise I wont hurt you...", ber han och jag suckar motvilligt.

 

"Sure, why not, if I say no you'll probably force me anyway.", muttrar jag.

 

"You got a point there.", erkänner han och plockar upp mig i hans famn och bär upp mig tillbaka till sovrummet.

 

Han placerar mig på sängen och går tillbaka till dörren för att låsa den innan han sätter sig på sängkanten.

 

"Listen here Gemma... I'm sorry for what I did, I truly am. But you really need to know you're place around here, you're not home anymore and I'm in charge in this house.", säger han med en allvarlig ton.

 

"Sorry doesn't cover everything.", mumlar jag och möter hans blick med min egna, "and don't you think I know I'm not home anymore? And besides that, do you think I wanna be here?", morrar jag.

 

"Honey please...", säger han och tar tag i min arm och jag jämrar till.

 

Han kollar oroligt på mig, ingen aning om varför jag kände smärta, så han drar upp ärmarna på min tjocktröja och finner min högra arm täckt med blåmärken.

"Oh my god baby I'm so sorry..", viskar han och tar min hand i sin och för den mot sin mun.

 

Han pussar blåmärke efter blåmärke, jag finner bara hela grejen patetisk. Först skickar han två i sitt gäng att misshandla pojken som följde med mig hem, sedan misshanlar han mig, sedan kommer en ursäkt så börjar han pussa alla mina skador som han själv orsakat.

 

Jag blir irriterad av tanken och sliter tillbaka min arm från hans grepp och han biter i sin läpp.

 

"Please Gemma, let me..", viskar han med en mjuk ton, ingen ilska alls. "Let me..", upprepar han.

 

Jag biter mig i insidan av kinden och sträcker återigen ut min arm och han pussar varenda litet blåmärke upp till min kind och stannar framför mina läppar där ett litet sår bildats på mina överläpp (vilket i och för sig förklarar blodsmaken jag haft ända sedan jag vaknade upp).

 

"Let me.", viskar han återigen och jag nickar långsamt och tveksamt.

 

Han ler försiktigt samtidigt som han låter mina läppar möta hans. Hans tunga ber om tillstånd att få komma in i min mun och jag godkänner.

 

Men sedan slår det mig - vad i helvete håller jag på med?! Jag drar genast bort mina läppar från hans och torkar av min mun med tröjärmen. 

 

"Was it that bad?", frågar han med ett flin och jag spottar honom i ansiktet.

"I will let you get away with that.", muttrar han och drar upp tröjan för att torka av sitt ansikte vilket visar hans vältränade mage full med tatueringar.

 

"Like what you see?", flinar han och jag himlar med ögonen.

 

"Stop doing that!", stönar han irriterat och kastar sig försiktigt över mig.

 

Jag stönar högt av smärta när jag känner hans tyngd träffa min mage och han flyttar sig genast och drar upp min tjocktröja förr att hitta ett enormt blåmärke på mitt ena revben.

 

"I'm so sorry...", viskar han ännu en gång men jag skakar på huvudet.

 

"It's to late to be sorry.", snyftar jag och kryper ihop till en boll, smärtan bränner och mina tårar börjar sakta glida ner för mina kinder.

Harry suckar och lägger sig bakom mig, lägger ena armen runt min midja och drar mig tätt intill honom.

 

"I will never hurt you again...", viskar han.

 

Just nu känner jag mig en aning trygg med Harry, det känns som om han är någon jag skulle kunna stanna hos och aldrig behöva oroa mig för något, ingen Harry jag vill springa iväg och fly från... Men jag vet att den här känslan kommer vara kortvarig, flickorna hade berättat om att Harry hade grova humörsväningar (de andra killarna också dock, men ingen av de har lika skiftande som Harry), det kändes skönt att höra att han aldrig kommer göra mig illa igen, fast jag vet innerst inne att det är en lögn...