Jag vaknar upp ensam i sängen och hela min kropp värker efter gårdagens häldense, jag ångrar det redan, va fan har jag gjort. Jag har haft sex och njutit av det med en idiot som kidnappat mig och dödar folk och misshandlar mig, jag är sjuk i huvudet. Jag gnuggar mina ögon och låter de vänja sig vid ljuset, klockan var redan 13:16 vilket betyder att jag sovit runt 13 timmar. Jag gäspar och sätter mig upp när jag känner att ögonen vant sig vad ljuset och drar på mig ett par trasiga jeans och ett svart linne. Med försiktiga steg går jag ner till köket där Perrie sitter vid matbordet och bläddrar i en tidning.

 

"Morning Perrie.", hälsar jag vänligt och börjar rota i massa lådor.

 

"Morning.", svarar hon kollar på mig. "What are you looking for?"

 

"Pain killers.", mumlar jag och ett retsamt flin växer på hennes läppar.

 

"Well someone had a fun night yesterday, eh?", retas och jag himlar med ögonen men kan inte låta bli att le.

 

"Yesterday it was, today I regret it.", muttrar jag och hon nickar.

 

"Well it's always like that the first time with the boys, you'll get used to it.", säger hon och reser sig upp. "I'll get them, wait here."

 

Jag nickar och hon lämnar rummet. Under tiden biter jag mig i läppen och känner hur tårarna börjar hota och tillslut rinna ner för mina bleka kinder.

 

"Here I got th-..", börjar hon tills hon får syn på mig. "Jesus christ Gemma what's wrong?", utbrister hon och ställer ner pillerna på  bordet bredvid mig och kramar om mig.

 

"Perrie... I-I don't want to get used to it.", snyftar jag tyst och kramar henne tillbaka.

 

"Oh honey...", mumlar hon och stryker mig över ryggen. "You don't have much of a choice I'm afraid..."

 

Hon drar ifrån kramen och kollar in i mina rödgråtna ögon.

 

"Sweetie don't cry, they're all nice guys when you get to know them..", viskar hon men jag vet att hon själv tvekar på om det verkligen är sant.

 

"But I don't want to get to know them! I want to go home! I want to go back to college and live with Madison, Alison and Ariah, but I can't! They've probably forgot me and I have been kicked out of school for sure!", gråter jag.

 

Perrie står helt chockad och vet inte riktigt vad hon ska säga. 

"Sweetie...", försöker hon men hon får inte fram något mer.

 

"Sorry, we'll just let that go.", snyftar jag och torkar bort mina tårar och tvingar mig själv att le. "Where is everyone?"

 

"They're out to get a few things, you should go pack."

 

"Why?", frågar jag och kollar på henne. 

"We're leaving soon.", säger hon och harklar sig. "I'll help you."

 

Hon tar tag i min arm och tar mig till Harrys rum och drar fram min resväska.

"There, pack.", ler hon och jag höjer på ögonbrynen.

 

"Why?", frågar jag och hon suckar.

 

"I can't tell you.", säger hon. "Now pack."

 

"Tell me Perrie."

 

"Do you want us to get in trouble or what?"

 

"No I just want to know where he takes me this time..."

Hon suckar och sätter sig på sängkanten.

 

"Sorry I didn't mean to be rude Gemma... The police are tracking up the boys house and we need to leave, so just please pack.", mumlar hon och lämnar rummet.

 

Okej, så polisen håller på att hitta killarna? Men det är väl en bra sak? De kan komma hit och hitta mig, jag kan berätta allt om hur Harry kidnappat mig och så kan jag åka hem och förklara allt för skolan så kanske jag kommer in igen, då hade jag fått tillbaka mitt gamla liv. 

 

"They're here any minute now so you better hurry!", ropar Perrie från trappan där hon försöker dra ner en resväska.

 

"Will do.", suckar jag och börjar kasta in alla saker i min väska.

 

Jag märker att Harrys garderob nästan är helt tom och jag kliar mig i huvudet, händer det här verkligen? Ska jag försvinna ännu längre härifån..? 

 

"They're here!", ropar Perrie 5 minuter senare då jag precis hunnit stänga min andra och sista resväskan som Harry lämnat åt mig. 

 

Harrys fotsteg kommer uppför trappan och in 'vårat' rum och han kollar på mig med ett leende.

 

"Where are we going?", frågar jag bara för att se om Harry skulle erkänna.

 

"Just on a long vacation, all of us.", ler han och jag reser mig upp och möter hans blick.

 

"Don't lie to me.", väser jag och han himlar med ögonen.

"I can lie to you if I feel like it.", säger han roat och går närmare mig. "And how did you know I was lying?"

 

"Uhm.. I was just guessning..?", försöker jag.

 

"I know when you're lying, its one of my many talents.", skrockar han men hans min ändras snabbt till en allvarligare. "And since Perrie was the only one here besides you then I guess she was the one telling you the truth?", frågar han och kommer ännu närmre så vi står precis framför varandra.

 

"I don't wanna leave L.A because you have problems with your life.", ryter jag och han höjer på ögonbrynen.

"Well you're coming anyway.", mumlar han och jag blir förvånad över att han inte blev sur.

 

"You're not angry..?", frågar jag försiktigt.

 

"Listen here Gemma, you're special and I love you.", säger han och jag rycker till - snälla säg inte att han sa att han älskade mig.

 

"And I don't want to let you go so you're coming with us.", fortsätter han och tar mina väskor och går ner för att packa in de i bilen.

 

"You okey?", frågar Niall som dykt upp i dörröppningen. 

Jag nickar, Niall var min favorit av de i huset, han var den minst våldsamma även fast Felicia då och då dök upp med blåmärken, men de va små och svaga som försvann efter bara någon dag. Vi andra hade kvar de i minst 1 vecka, men Niall älskade verkligen Felicia, det märktes, hon kunde unna sig lyckligast av oss i huset på grund av det. 

"Yes, don't worry.", ler jag och han nickar och går in i sitt egna rum. 

"Gemma c'mon, we're leaving.", ropar Harry och jag suckar, jag vill inte...

 

Snart står Louis framför mig och håller ut sin hand.

 

"Harry told me to come and get you so let's go.", säger han och tar tag i min arm och drar mig ner för trapporna.

 

"Who's that?", frågar jag och pekar på en lång, pinnsmal, vacker brunette.

 

"That's Eleanor, my girlfriend.", säger han och puttar mig in i Harrys armar.

"Ready to go beautiful?", frågar han och jag nickar.

 

"I guess.", suckar jag och hoppar in i bilen.

 

I baksätet hoppar Perrie, Zayn, Louis och Eleanor in och i den andra bilen sitter Danielle, Liam, Niall och Felicia. Bilarna startar och vi åker iväg, tårarna börjar hota än en gång, jag kommer aldrig få återgå till mitt gamla liv, det är bekräftat nu...