Jag vaknar nästa dag men en otrolig smärta i magen och underlivet. Jag stönar av smärta när jag sätter mig upp och kramar om min ömma mage. Jag vrider på huvudet för att se den tomma platsen bredvid mig, jag är inte ens förvånad, Harry lämnar mig alltid ensam, troligen är Perrie i köket eller vardagsrummet. Jag hasar mig upp ur sängen med långsamma rörelser och drar på mig ett par jeans och en T-shirt före jag beger mig ner till köket.

 

"Morning love.", säger Liam och sätter en tallrik med våfflor framför mig när jag satt mig vid köksbordet.

 

"Morning Liam.", mumlar jag och skjuter iväg tallriken, jag har ingen aptit kvar.

 

"It's only me and you here, Perrie found out where Amy and the police are hiding while they're chasing us so the others, inclusive her, went to look at it.", säger han och slår sig ner framför mig.

"Oh.", är allt jag kan säga. 

 

"And you're not allowed to leave the hotel room without premisson, okey?", frågar han och ger mig en blick som verkar betyda "förlåt, Harrys order".

 

"Oh, alright, I saw it coming so I'm not surprised.", mumlar jag och klistrar på ett leende.

 

"Do you miss Danielle?", frågar jag utan att tänka mig för och han kollar chockat på mig.

 

"Sorry.", piper jag och är beredd på en fet örfil.

 

"N-No it's okey..", harklar han sig och möter min blick. "Yes Gemma, I do miss her, alot."

 

"Did you know..?", viskar jag och han nickar.

 

"I was there Gemma, I saw her fall to the ground all covered in blood after Harry pulled the trigger.", viskar han och hans röst skakar en aning.

 

"Harry killed her..?", viskar jag och han nickar.

 

"Yeah, he said it was for the best, I tried to convince him it probably was a mistake but he didn't want to take the risk so I just... Let her go.", snyftar han tyst, jag hade inte ens märkt att hans tårar börjat rinna.

 

"Liam, why do you hang out with these guys..? Same with Niall, you're not like them...", frågar jag blygt.

"I don't know, me, Niall and Zayn just hanged out together in school and one day we were stupid enough to steal the keys to the school and have a party there, of course the principal found out and we got kicked out.", börjar han och jag nickar att han ska fortsätta.

 

"Then we met Louis and Harry, they saw us at the party and thought we were pretty cool and asked if we wanted to hang out with them and then everything just went crazy and here I am.", mumlar han och pillar med en pappersbit som han hittat på bordet.

 

"So... They went to your school?", frågar jag en aning nyfiket och Liam skrattar.

 

"Do you really think those idiots went to school?", skrattar han och det gör att ett litet leende dyker upp på mina läppar. "No, they were kicked out from second grade and been hanging around making people miserble ever since."

 

"And you still chose to hang out with them?"

 

"It wasn't much of a choice, we didn't really know it was them before they told us about their childhood and we realized it was the people our parents had warned us about and then it was to late, but they're alright when you get used to having them around.", ler han och reser sig upp.

 

"Can I ask you one more thing Liam?", frågar jag när han är på väg ut ur rummet och han vänder sig om i dörren och kollar på mig.

 

"Sure, what's up?", frågar han och lutar sig mot dörrkarmen.

 

"Why are you so nice to me? Why didn't you slap me when I brought up Dani-... You know... Her.", mumlar jag blygt och han ler snett. 

 

"Because I'm not like them, simple as that.", ler han och lämnar mig ensam i köket.

 

Jag överväger att äta upp våfflorna men beslutar mig för att avstå, min aptit har stigit en aning men känner ändå ingen hunger. Jag suckar och reser mig upp precis när dörren slås upp och alla andra stiger in.

 

"Baby!", jublar Harry när han får syn på mig och drar mig direkt in i en kram som jag besvarar.

 

"I missed you, hun.", ler han och ger mig en lätt puss på mina läppar.

 

"Uhm.. I missed you to?", försöker jag påstå men det kommer mer ut som en fråga.

"Anything wrong?", frågar han och jag biter mig i läppen.

"N-no.", mumlar jag och drar ner blicken i golvet.

 

"Baby tell me..", viskar han och pussar mig på tinningen.

"You killed them, didn't you?", viskar jag och han kollar förvirrat på mig.

 

"What? Killed who?", viskar han irriterat - han vet vilka vi pratar om.

"Danielle, Eleanor and Felicia, you were the one pulling the trigger, wasn't it?", ryter jag högre än jag tänkt.

Blickarna hamnar på oss och jag känner hur en röd färg börjar måla mina kinder.

 

"Who told you this?", väser han mellan tänderna samtidigt som han knyter nävarna.

 

"Why does that matter?", utbrister jag och tar upp mina händer i luften. "You just killed their girlfriends, don't you understand how terrible that is?!"

 

"Gemma I-...", börjar han men jag är snabb på att avbryta.

 

"No don't come with any lame excuse like 'I couldn't take the risk' cuz that's just so patheic it makes me laugh, look at them, they're sad Harry and you made them sad."

"I'm not sad, she was quite annoying anyway.", säger Louis helt slumpmässigt och jag vrider blicken mot han.

"Well of course you don't care cuz you fucking ra-...", jag harklar mig när orden höll på att lämna mina läppar och hans ögon spänns, "I mean like you and Harry are heartless, Zayn atleast care for Perrie and Liam and Niall are fucking depressed that Danielle and Felicia are dead but you two are just.. Just... I can't even find words to explain what you are!"

 

"Calm the fuck down girl.", muttrar Louis och slår sig ner på soffan.

 

"Jesus how can you guys even sleep at night?"

"Liam told you?", mumlar Harry och ger Liam en förbannad blick.

"That's not the fucking point here! Open your eyes!", väser jag och han möter min blick. "And for you, your chance it's over before even begun!", skriker jag och går upp och smäller igen dörren.

 

 

Jag låter min blick följa Gemma när hon springer upp för trappan. Ouch. Det gjorde ont när hon sa att jag var hjärtlös när mitt hjärta rent av slog för henne, min kärlek brann för flickan jag... Jag... Jag kidnappat. Det gör ont att erkänna att hon är här mot sin vilja, men hon var så vacker och hennes glödande självförtroende och hur hon troligen var den ända som vågade säga emot mig fick en gnista att tändas inuti mig, en gnista som lös för henne.

 

"Liam.", väser jag och biter tag i min läpp.

"Yes..?", säger han försiktigt och jag vrider huvudet mot honom.

"What did you tell her?", ryter jag.

 

"Harry don't-.."

 

"What. Did. You. Tell. Her?.", upprepar jag samtidigt som jag avbryter honom.

"Why does it matter? She would found out sooner or later anyway so just drop it.", muttrar han.

 

"Just drop it?", varnar jag och tar ett steg närmare.

 

"I didn't mean it like that.", suckar han och himlar med ögonen.

 

"You just made the girl of my dream break up with me, after just one fucking day.", utbrister jag.

 

"Nope Harry, you made her break up with you.", säger han lugnt och går till sitt egna rum på övervåningen och lämnar mig med en öppen mun.