Jag kände mig som is. Hela kroppen kändes totalt iskall och jag kunde knapp röra mig. Min blick hade fastnat på Louis som hade ett äckligt flin på sina läppar, ett flin som visar att han äntligen fått sin efterlängtade hämnd. Han hade lyckats ta bort något som faktiskt betydde otroligt mycket för mig, jag såg fram emot att bli pappa även om jag troligen hade blivit den värsta pappan som någonsin existerat. Jag ville röra mig mot honom, slå till honom, få honom att lida - döda honom. Men jag kunde inte, jag var fastfrusen och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag skulle aldrig kunna döda Louis hur mycket jag än vill det just nu, han är fortfarande min bästa vän som stått ut med mig i vått och torrt och ärligt talat har jag förtjänat den här smärtan, han kände samma sak för Julia. 

 

"You look a bit pale, getting sick mate?", retas han men jag rör mig fortfarande inte ur fläcken.

 

Louis kollar nöjt på mig, ser hur svag han fått mig. Han skrockar tyst för sig själv samtidigt som han rör sig mot sitt rum och försvinner i någon sekund innan han återvänder med sprutorna från byrålådan jag såg igår.

 

"These are the shit I used on her.", säger han med ett tyst skratt. "Remember how you got them and gave them to me? Telling me to use them on every girl you got pregnant? I only did what you said."

 

Jag blinkar hårt, vill inte höra mer. Jag vet att han säger sanningen, jag ville inte bli pappa men med Gemma är det annorlunda och han vet det, han är bara ett jävla svin som gör det här för hämnd trots att han övertygande sagt att han var över Julia efter han träffat Ariah.

 

"YOU FUCKING DICK YOU KNEW I DIDN'T WANT THEM USED ON GEMMA!", ryter en röst och de tar några sekunder för min hjärna att sätta ihop att det var jag som yttrat kommentaren.

 

 "Are you broken too? Are you feeling the pain I felt?", väser han tyst och biter ihop hårt.

 

"Yes Louis, you fucking got to me.", mumlar Harry och jag håller inne mina tårar.

 

"It fucking hurts, now you know that!", ryter Louis och jag hör fotsteg lämna rummet.

 

Eftersom jag hör någon resa sig från golvet så antar jag att det var Louis som lämnat rummet men snart är fotstegen tillbaka, dock är rösten till personen som kommit in i rummet inte Louis röst.

"He really got to you with that shit?", hör jag Zayns röst fråga och Harry skrockar.

"You really think so? Not really but it was for the best that he thinks he broke me so he can stop trying, it's annoying as fuck.", muttrar Harry och jag gapar av förvånan.

"Really?", skrockr Zayn. "I really thought you got hurt by not getting the baby."

 

"Fuck that shit, I don't have time for a fucking baby, I would have killed it myself if he didn't do it."

 

Jag tar in order som just lämnat Harrys läppar och låter de smälta in i hjärnan. Harry var ett monster och jag trodde faktiskt att han börjat förändras för min skull. Jag trodde han var glad och lycklig över att bli pappa, men egentligen... Hur dum kan jag vara? Hur hade det gått? Inte så att han hade slutat med sitt förbannade och farliga liv för att en tjej han kidnappat blivit med barn. Jag känner hur hela jag börjar koka av ilska, av hat, hur jag kunde vara så korkad! Även av sorg över att mitt barn inte kommer att bli fött, fyfan. 

"HARRY FUCKING STYLES!", skriker jag så högt jag kan samtidigt som jag rusar ner för trappan och ställer mig framför honom. 

 

Han kollar förvånat och chockat på mig, en aning tillbakatagen av min ilska i rösten och bestämda steg, ingen aning om att jag lyssnat på hela deras konversation. 

 

"What's the matter babe?", frågar han och höjer på sina ögonbryn. "Go back to sleep."

 

"When were you going to tell me?", ryter jag och han höjer yttligare på sina ögonbryn.

 

"Tell you what?"

 

"That you don't give a fucking shit about me! That the baby is dead! That you're happy about it being dead!", säger jag fort utan att släppa blicken från honom.

 

"Calm down...", mumlar han och jag skrattar hysteriskt, jag är nog på väg att bli galen på riktigt.

 

"CALM DOWN?!  YOU WANT ME TO CALM DOWN?!", ryter jag. "You know what's funny? That I almost fell for your lies about liking me and being happy about being a dad!"

 

"Well you should have known better.", säger han simpelt och jag förlorar kontrollen.

 

Jag lyfter min hand och slår till han hårt på hans högra kind och knäar honom mellan benen innan jag rusar för det. Jag smäller upp dörren och rusar utomhus, förbi bilarna och ut i den stora skogen som låg nära gömstället killarna valt. Jag hör Harry skrika en massa saker samtidigt som flera fotsteg rör sig mot min riktining.

 

"GEMMA GET BACK HERE!", ryter Harry då han börjar närma sig, jag är förvånad hur snabbt han kom upp igen från sparken men jag tänker inte direkt stanna och fråga.

"LEAVE ME ALONE!", skriker jag ut i tomma luften samtidigt som mina fötter fortsätter röra på sig. 

 

"I WARN YOU GEMMA!", väser han och jag hör hur fotstegen kommer allt närmare och närmare.

"I DON'T WANT YOU HARRY, GET AWAY FROM ME!", ryter jag innan jag snubblar på en rot som sticker upp från marken och slår huvudet i en sten när min kropp nuddar marken och allt blir svart.

 

 

"Gosh she is fast.", säger Zayn andfått.

 

Jag nickar samtidigt som jag plockar upp hennes utslagna kropp från marken. Jag trodde faktiskt att det skulle göra mer ont att höra vad Louis sa men ju mer han babblade ju mer insåg jag vilket misstag det var att ens tro att jag skulle bli en bra pappa, att bebis var borta var lika bra men jag ville inte att Gemma skulle få reda på det på sättet hon fick reda på det, jag hade berättat det på ett annat sätt. Det är sjukt hur snabbt man faktiskt kan ändra på en åsikt om något som en bebis. Ena sekunden var jag sårad och krossad över förlusten men nu är jag glad över att Louis gjorde som han gjorde.

"Stupid girl thought she could run.", muttrar jag samtidigt som jag börjar röra mig tillbaka mot huset med Niall och Zayn tågandes efter mig.

 

"What are you gonna do with her Harry?", frågar Niall försiktigt och jag flinar smått.

 

"Something I should have done from the start.", väser jag tyst.

 

 

 

 

 

 

"What?", mumlar jag när jag står framför Louis i vardagsrummet.

 

"What the hell do you think you're doing?", väser Louis tyst med en varnande blick.

"Nothing? I was just talking to Gemma?"

 

Han skakar på huvudet och ger ett svagt, obehagligt flin.

"Well I think you should stop with that, darling.", skrockar han och jag höjer på ögonbrynen.

"And if I don't?", utmanar jag och hans flin försvinner.

"Then I'll just have to get rid of you."

 

"Honey, I don't think Zayn would approve that."

 

"Perrie, didn't you listen to me yesterday? You're a fucking sextoy just like every other girl in this place."

 

"Louis...", viskar Ariah försiktigt bakom Louis.

 

"Shut up Ariah, don't get involved.", ryter Louis snabbt till svars och hon suckar innan hon sätter sig ner på soffan och med orolig nyfikenhet fortsätter lyssna på min och Louis konversation om Gemma.

 

"I actually don't believe that Louis.", protesterar jag och korsar mina armar.

"And why's that?"

 

"Because he has told me a billion times he loves me, and I actually believe that."

 

"Well that's stupid, I told Julia I loved her and.. And..", börjar Louis innan hans blick riktas ner till golvet.

 

"And..?", pressar jag och kollar förvånat på Louis som faktiskt ser.. Sårad ut?

 

"Stop Perrie.", säger han och tar ett djupt andetag.

 

"Oh my god.", utbrister jag och placerar mina händer över min mun i förvånad. 

 

"What?", väser han och hans blick lyfts från golvet och fastnar på mig.

"You actually did love her!"

 

Att Louis faktiskt haft känslor för en tjej är konstigt, det är så humant... Det är inte Louis. Louis är den typen av kille som skiter i allt och alla och rent av inte har några känslor.

"Jesus christ Louis! You loved her! And that's why you hate Gemma so much because you hate to see Harry happy since it was his fault Julia died! It was Harry that stole her from you and then killed her because he saw her as a threth!", utbrister jag och Louis ögon börjar fyllas med tårar.

 

"Stop it Perrie, you don't know a shit! You're just a stupid w-w-whore!", skriker han med en skakig röst.

 

 

"Oh my god, this is crazy! That's why you raped Gemma, because you wanted Harry to figure it out and feel the pain you felt!", fortsätter Perrie.

Det gör ont att höra Julia's namn, och ännu ondare att Perrie berättar allt jag känner mot henne och Harry. Julia var den första tjejen jag älskade. Jag kidnappade henne en natt bara för att få ett ligg för att sedan kasta ut henne hjälplös på gatan helt förtvivlad över vad som hade hänt - sånt som jag brukar göra. Men Julia var annorlunda, hon tog mina slag på henne som ett skämt, sa att jag var svag och vek. Hon lät sig inte bli rörd på något av hennes "privata" partier och om jag försökte var det jag som fick smällarna och hur konstigt det än låter - jag gillade det. Jag älskade att hon inte gav upp av att komma ifrån mig, hon grät aldrig, hon bröt aldrig ihop så hon fick mig att tänka om och jag började behandla henne med respekt. 

 

När Harry och killarna ville ut och hitta nya tjejer så ville jag inte, jag ville ha kvar Julia. Han sa att jag borde kasta ut henne på gatan där hon hörde hemma men jag ville inte, jag ville ha kvar henne hos mig och såklart blev Harry förbannad. Han förförde henne till sig och sköt henne sedan mitt ute på gatan medan jag sov, när jag vaknade dagen efter och frågade vart Julia tagit vägen så hade Harry ryckt på axlarna och muttrat "I took care of her."

 

"Perrie don't  bring her up, not in front of me...", viskar jag, skamsen över att hon ser mig i det här tillståndet.

 

"I'm sorry but I always thought you had no feelings and that you loved Julia is quite... Weird to realize you know?", suckar hon och jag torkar snabbt bort mina tårar.

 

"What's tha matter with him?", hörs en röst och Harry stiger in i rummet.

"N-noting Haz.", muttrar jag och biter tag i insidan på min högra kind.

 

"You seem quite sad?", påstår han med höjda ögonbryn, no shit sherlock. 

 

"Harry it's fine, don't worry."

 

"He was just quite sad about Julia, that's all.", hör jag Perrie's röst säga och jag skjuter en ilsken blick mot henne.

 

"I thought you were over that slut?", skrockar Harry och sätter sig ner.

"Well you think a lot of shit.", muttrar jag.

 

"Perrie, Ariah - leave.", beordrar Harry och flickorna försvinner från rummet.

 

Harry pekar på soffan framför honom och jag sätter mig lydigt, men en aning motvilligt, ner och stirrar på honom.

 

"You need to get her out of your system man, she's dead, get over it.", börjar han och jag skakar på huvudet.

 

"She's still alive in my heart.", muttrar jag och Harry skrattar.

 

"You sound crazy, did she brainwash you before she died or something?", fortsätter han skratta.

 

"Well what would you do if I killed Gemma?", väser jag och reser mig upp med en hotfull blick.

 

"Are you threating me? And I'd simply kill you.", säger han med höjda ögonbryn, inte det minsta störd av mitt hotfulla agerande.

 

"Well then maybe I should kill you since you killed my girl!"

 

"Like you'd touch me, and sure, I don't have anything to live for anyway besides Gemma and the baby so go on Lou, kill me.", skrockar han som han vore galen. 

 

"Just Gemma.", säger jag och ler när de orden lämnar mina läppar, det känns som jag fått lite hämnd.

 

"What's that suppose to mean?", säger Harry och reser sig upp från soffan och stirrar på mig.

 

"I killed the baby Harry, yesterday. Those needles were drugs to kill that fucking baby in her stomach."

 

Harry kollar på mig noga, hoppas att jag ljuger men när han inser att jag säger sanning så blir hans blick tom och iskall.

 

 

Jag vaknar upp nästa morgon , helt utmattad. Jag förstod inte riktigt hur jag kunde sovit så gott, hur jag kunnat somna över huvudtaget faktiskt. Mitt huvud hade känslan att det skulle explodera när som helst, det dunkade och om jag gjorde en rörelse så började hela rummet snurra - detta är ju då anledning till att jag inte dricker. 

 

"Babe, you awake?", mumlar en röst bakom mig och jag stelnar till.

 

"Yeah.", muttrar jag och gnuggar mina ögon.

 

"Are you feeling okay?"

 

Jag hör honom göra några rörelser bakom mig innan han omfamnar mig och drar mig tätt intill honom, så tätt att jag känner hans varma andedräckt emot mitt högra öra.

 

"No, I feel like someone is hitting me in the head with a pan or something.", suckar jag och gnuggar lätt på mina tinningar samtidigt som Harry skrockar till svars.

 

"I'll get some painkillers.", mumlar han mot min nacke och jag vet att han har ett svagt leende på sina läppar.

Sekunden efter så är Harry uppe från sängen i sina kalsonger och drar på sig ett par mjuksbyxor som han låter hänga lågt ner på midjan så hans V-linje syns. Jag biter mig i läppen för att inte bryta ut i ett stort flin eftersom jag inte vill erkänna hur attraktiv han faktiskt är. Han fångar min blick och blinkar lekfullt med sitt vänstra öga innan han försvinner från rummet och lämnar mig ensam. Jag stönar av smärta från huvudvärken när jag lägger mig ner igen i samma position som innan. 

"Darn it.", muttrar jag för mig själv. "How much did I drink last night?"

 

"1 glass.", hörs en röst och mina ögon letar desperat efter röstens ägare och landar snart på Perrie som dykt upp i dörröppningen. 

 

"Wow my body really is weak to that shit then.", mumlar jag och låter min blick fastna på taklampan.

 

"No, they're weak against those drugs Louis and Harry used on you."

"They drugged me?!", utbrister jag och sätter mig upp spikrakt vilket jag ångrar sekunden efter så huvudet börjar dunka värre och värre.

 

"Yeah, Ariah helped them." 

Jag öppnar munnen för att få ut mer information om gårdagens händelser när Louis röst börjar eka.

"PERRIE COME HERE", ropar han och hon muttrar något surt för sig själv innan hon försvinner.

 

 

Jag vaknar upp i soffan morgonen därpå med armen runt Ariah.

"Morning babe.", viskar jag i hennes öra och hör hur hon fnittrar till. 

"Did you sleep well?", viskar hon och vänder sig om så vi kollar varanda i ögonen.

 

"Yeah, did you?", säger hon till svars med en liten gäsp.

 

"Yeah, I'm so happy I got those needles on her time, imagine if she actually got a baby.", mumlar jag med stängda ögonlock.

 

"Mhm, you're crazy tho Louis, she'll get pissed at us.", fnissar hon tyst och jag flinar svagt.

 

"Nope, she'll be pissed Harry, thinking his abusing lead to miscarriages."

 

"And want if he doesn't? What if he don't even touch her, then what will explain miscarriages?"

 

"Calm down babe, he will hurt her, we'll make him do it."

 

"He's soften, and you know that."

"ARIAH SHUT UP ALREADY!", ryter jag och hon rycker till.

 

Jag ska just be om ursäkt när Gemma's röst utbrister "They drugged me?!" och jag biter ihop - Perrie, den jäkla slampan som på något sätt börjat gilla Gemma. Är det för Gemma kommer in i huset med onödigt drama och en förjävlig attityd som gör att man vill slå sönder allt ögonen får syn på. Är det för att hon faktsikt bryr sig om Perrie som gör att Perrie känner sig behövd och älskad? Det är hon i alla fall inte, Perrie må vara vacker och otroligt sexig när hon väl försöker men älskad är hon inte.

 

"Fucking Perrie will ruin everything.", stönar jag av frustration och hasar mig upp ur soffan.

"What are you going to do?", frågar Ariah från soffan och höjer på ögonbrynen.

 

"Stop her of course?", säger jag som om det vore den mest uppenbara saken någonsin.

 

"Don't hurt Perrie, do whatever to Gemma but not Perrie, she has gone through enough." säger hon och jag biter ihop igen för att inte skrika på henne.

 

"Fine.", mumlar jag och riktar blicken mot riktiningen jag hörde Perrie's röst komma ifrån "PERRIE COME HERE!"

 

 

Är SJUKT sugen att börja skriva igen så ska skriva nästa kapitel när jag slutar i skolan för dagen o kommer hem, hoppas ni fortfarande kommer läsa! :)

Sjukt ledsen över att jag bara försvann, I'm sorry!

//Vendela. <3